82
Ofrälsestånden blefvo snart öfverens. Redan ett par veckor efter riksdagens början anhöllo de, genom på en gång uppskickade ombud, att drottningen måtte nedsätta skatterna och återkalla kronogodsen. Vid detta tillfälle var det, som en östgötabonde framvisade ett barkbröd, hvilket han hemifrån medfört såsom bevis på dervarande nöd. Drottningen svarade mildt, att hon hoppades kunna medgifva lindring; men sade sig svårligen kunna återkalla kronogodsen.
Det var vid den tiden icke brukligt, att ofrälsestånden på egen hand och med adelns förbigående uppvaktade sin regent. Dagen efter nämnde företräde kom derföre från riddarhuset ett utskott, anfördt af Erik Oxenstierna, hvilken med hårda ord förebrådde presterna deras deltagande i gårdagens beskickning. Afsigten syntes vara att skrämma från dylika förehafvanden; men Kristina deremot uppmuntrade ofrälsestånden och lofvade sitt beskydd. Hon rådde dem att klaga öfver adelns försvarskarlar, öfver dess privilegier, öfver dess vana att taga häradshöfdingelön och låta en annan, ofta okunnig person sköta tjensten m. m. Nu eller aldrig, sade hon, är tiden inne att afskaffa sådana missbruk. När man lydde hennes råd, och den uppbragta adeln utbrast i än hårdare hotelser, bad hon presterna vara väl till mods och icke frukta frälseherrarnas undsägelser. Hon skulle som en nådig drottning nog veta försvara dem.
Med dessa uppmaningar och ett sådant ryggstöd gingo ofrälsestånden djerft framåt. Man började granska adelsprivilegierna och beslöt anhålla om många ändringar deri. Ordet vanbördig kom åter å bana. Äfven framdrogos, i synnerhet af bönderna, en mängd klagomål öfver de våldsamheter och orättvisor, som adeln uti landsorterna föröfvat. Kronogodsens återkallande var dock beständiga och förnämsta föremålet för ofrälseståndens alla tankar och tal. De föreslogo, att detta jemnte öfriga mot frälseståndet rigtade klagomål skulle upptagas i det svar på kungliga propositionen, hvilket de borde å rikssalen offentligen afgifva. Johannes Matthiæ ville afböja en så häftig