Sida:Drottning Kristina 1.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83

brytning, emedan den liknade en utmaning mot adeln. Presterkapet, mente han, borde medla, borde såsom läkare bilägga och återställa allt i god ordning. Erkebiskopen svarade: läkaren behöfver dock stundom skaffa bot äfven åt sig sjelf. Förslaget blef gilladt.

Dessa tvister antydde mycken oro i sinnena och skulle nödvändigt än mer uppreta tänkesättet. Jäsningen ökades genom namnlösa skrifter, hvilka utkommo från båda sidorna och spriddes kring landet. Det adeliga partiets var författad af Shering Rosenhane och föreställde ett samtal mellan en adelsman, en prest, en borgare och en bonde. De ömsesidiga beskyllningarna och skälen upprepades deri; men på sådant sätt, att ofrälsestånden sluta med att erkänna sina påståenden vara orättvisa. Denna partiskrift ansågs till och med af några skarpsinnigare bland dåtidens adel vara, som den ock var, af ganska svagt innehåll. — Ofrälsepartiets bar namnet: Furstliga glasögon. Deri uppräknades de vanliga klagomålen mot adeln, samt anhölls, att få öppna hennes majestäts förstånds ögon öfver den träldom, hvarmed frälseståndet hotade alla landets invånare; det beroende, hvari de sökte försätta konungamagten sjelf. En mängd exempel och uttryck anfördes ur främmande länders historia samt ur deras statsförhandlingar. I synnerhet åberopade och tillämpade man de skrifvelser, som det i Frankrike då varande Fronde-partiet vid flere tillfällen inlemnat till sin regering. Ur Barclaji Argenis, en politisk, då för tiden mycket läst roman, infördes följande råd. Allernådigste konung! Så länge mildhet hålles för dygd, kan ingen tadla ditt uppförande. Men din mildhet är missbrukad. Det stora sjelfsvåld, du dina mägtiga tillåtit, det esomoftast otidiga så väl ditt eget, som dina förfäders slöseri på de myndiga i landet hafva alldeles försvagat dina och statens krafter m. m. Vidare rådde man drottningen, att afskaffa alla skadliga rådgifvare, ty den ena kråkan uthackar ej ögat på den andra; — att akta sig för slösande frikostighet; — att afskaffa främmande personer, seder och skådespel, hvilka