84
mot Guds ord och till förakt för Sverge och svenskarna införda blifvit; — att göra jemnare fördelning af skattebördorna; — att icke gifva privilegier mot egen höghet, ej heller till undersåtarnes träldom; — slutligen, att utföra sitt goda beslut, innan det onda hinner rotfästas[1].
Dessa och dylika skrifter jemnte trätorna mellan stånden underhöllo jäsningen, hvilken dessutom ej litet ökades genom den dyra tid, som förra årets missväxt medfört; samt ytterligare genom ymnigt regnande, hvilket under sjelfva riksdagen beständigt fortfor och först bebådade och slutligen förorsakade ännu ett missväxtår, så att man förutsåg hungersnöd och allmänt elände; hvarförutan gatorna i Stockholm redan voro öfverfyllda af tiggare, hvilka i skutlaster från landsorterna tillströmmade[2]. Riksdagspresterna, hvilka vid den tiden skulle biträda vid gudstjenstens förrättande i stadskyrkorna, företego sig då och då att från predikstolen bestraffa de fel, som regeringen begick, och än mera de orättvisor, som af adeln föröfvades. Smålandspresterna voro serdeles ifriga. En bland dem predikade i Kristinas egen närvaro om, huru mord och andra synder icke blifva af regeringen straffade; en annan, huru adeln låter den fattige hungra till döds, men deremot göder sina hundar och hästar med den säd, som Gud låtit växa till menniskors uppehälle; en tredje, huru adelns välgödda hundar ligga i sin varma bänk och skälla på den hungrande och frysande tiggaren. Med dessa sista uttryck lärer man egentligen hafva åsyftat grefve Magnus och hans hundstall. Ifrigast af alla var kyrkoherden Kristofer i Fors från Södermanland. Flere gånger predikade han om adelns tyranni och det så häftigt, att till och med hans ståndsbröder måste honom ogilla och varna.
