Några frälseherrarnas anhängare, som man säger Per Brahes tjenare, mente, att han för sådant tal kunde mista hufvudet. Kristofer svarade: jag önskar vara den förste som får för sanningens skull låta sitt lif. Äfven borgare och bönder framstötte hotelser; och bland annat lofvade allmogen att besöka adelsgårdarna; också prestgårdarna, om presterna hölle med adeln.
Frälseståndet å sin sida blef öfver dessa häftiga och bittra anfall högeligen uppbragt. I biskopar, sade en ung adelsman, viljen göra eder till påfvar här i landet. Icke en utan många gånger hotade de presterna med hämnd. En och annan af de häftigare sade till bönderna: om i vågen att för öfvervåld anklaga någon enskild adelsman, så skola vi efter riksdagen ständigt förfölja och aldrig lemna eder någon fred. Bönderna läto ej skrämma sig, utan anförde flere ohyggliga gerningar efter adeln, serdeles efter Otto Sperling. Hot besvarades med hot. Våldsamheter föröfvades, ofta blodiga, ej sällan till lifvet. Efter blott en enda natt, det var dock under kröningshögtiden och dess dryckenskap, lågo på Stockholms gator ej mindre än tio personer dödade.
Märkvärdigt nog finner man, att Per Brahe, de adeliga privilegiernas förnämsta och ifrigaste kämpe, icke varit serdeles illa anskrifven hos ofrälsestånden. Dessa kastade deremot sitt hat förnämligast på Axel Oxenstierna, såsom den der vore deras hårdaste förtryckare, samt förnämsta orsaken till fäderneslandets nöd. Presterna, der de med biskoparnas utestängande voro på egen hand församlade, togo det formliga beslut: att Axel Oxenstierna icke förtjenat tack och beröm af Sverge; ty han hade på åtskilligt sätt förorsakat kronan många onödiga utgifter. Riksdagspastorerna kunde likväl ej förmå sig att utsätta rikskanslerens namn, men han utpekades tillräckligt; och allmänna tänkesättet var mot honom uppretadt till den bitterhet, att han, enligt sägen, hvarje dag fruktade blifva med våldsamheter öfverfallen i sin egen boning. Ett rykte, visserligen ogrundadt, påstod, att grefve Magnus samt unga Wasaborg hos Kristina utfäst