86
sig att döda rikskansleren; men att ingendera vågade försöket. Troligt är, att förbittringen mot honom var ett verk af hof- och folkpartiernas förenade stämplingar. Ingendera kunde dock skrämma den i sin öfvertygelse orubblige mannen. Några, som deltagit i ett borgerskapets upplopp, voro fällda till dödsstraff. Understödd af Per Brahe och Jakob De la Gardie yrkade rikskansleren, att så väl dessa som andra upprorsmakare skulle läggas på stupstocken, på det riket sedermera måtte få vara i fred. Bengt Skytte och Salvius fruktade, att sådant skulle öka villervallan. Axel Oxenstierna vidhöll sin sats; utan att bäfva för den uppväxande stormen. Jag är beredd, sade han, att gifva min hals för det allmänna bästa. Lyckligt vore, om jag, lik en Curtius, kunde med sådant offer rädda mitt fädernesland[1].
Underrättelsen om dessa oroligheter spridde sig, dels genom rykten, dels genom riksdagsmännens bref och uppglödgade än mera missnöjets hittills under askan dolda eld. Snart fick man höra omtalas, huru en hop finska bönder ej mer ville göra dagsverken hos sina herrar; — huru svenska bönder här och der begynte kringsända budkaflar med uppmaning till samma beslut; — huru frälsebönder till och med mellan Stockholm och Uppsala vägrade skjutsa sina egna jordegare; — huru resande prester blefvo af allmogen hotade med död och förderf, om de hölle med adeln; — huru bönderna i Småland skrefvo till sina riksdagsmän, att desse icke skulle våga sig hem, utan att hafva genomdrifvit kronogodsens återkallande o. s. v. Några bland de mägtigare herrarne tordes icke resa till landet, och många begynte gömma undan dyrbarheter och bereda sig till flykt; andra kanske till motstånd. En stor del af borgare- och bondeståndet sades verkligen önska att saken måtte komma till formligt uppror. Det syntes, som ordning oc samhällsband vore nära sin upplösning.
Några påstodo då och sedermera, att en hop förklädda jesuiter uppehöllo sig vid riksdagen och sökte
- ↑ Rådsprot. den 23 Mars, den 29 Oct. 1650.
