Sida:Drottning Kristina 1.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87

genom frihetstal reta ofrälsestånden mot adeln och dymedelst åstadkomma en ohjelplig villervalla i det protestantiska riket[1].

Dessa betänkliga tecken väckte hos de förståndigare af alla partier stora farhågor, och man började å ömse sidor fälla sina anspråk för att ej drifva saken till det yttersta. Drottningen framför andra blef orolig och vacklande. Med adeln, serdeles den högre, var hon i fiendskap. Den klagade, att det var just hon, som mot densamma retat ofrälsemännerna. Sjelfva de sistnämnde fortforo, att, oaktadt alla hennes bemödanden, envist och mangrannt yrka skatternas nedsättning. Dessutom, med tungbandet en gång lossadt, började de att säga också henne sjelf en hop ganska obehagliga sanningar; såsom t. ex. uti den nyss anförda skriften: Furstliga glasögon. Det syntes icke omöjligt, att i händelse af förlängd riksdag och noggrannare undersökningar ofrälsestånden skulle begynna granska hennes egen förvaltning med lika ifver, som mot adeln blifvit använd. Man kunde äfven förmoda, att denna sistnämnde samhällsklass icke ämnade godvilligt afstå från de många fördelar, den genom kronogodsköpen vunnit. Således hotades riket af ett inbördes krig, med alla dess härjningar och eländen; och likväl slutligen med oviss utgång i anseende till å ena sidan ofrälseståndens myckenhet, och å den andra adelns bättre sammanhållning och krigsvana tjenareskaror. Kristina ville ej störta sig och riket i en så äfventyrlig strid. Nästan synes det ock, som hon haft föga hjerta för ofrälseståndens lidanden, och begagnat deras missnöje endast för att dermed bortskrämma alla regeringslystna planer hos adeln; hvilket mål var nu mera redan vunnet. Af dessa orsaker drog sig drottningen något tillbaka. Hon anbefallte presterna större varsamhet i predikstolen. Om de äfven hade sanningar att förkunna, så borde de besinna tidens läglighet och ej reta sinnena; ej heller

  1. P. Brahes ord i rådsprot. den 10 Aug. 1660 och 23 Nov. 1668.