orätt, så länge vi lyda under adeln. Kristina återtog: men jag skall utsätta så höga straff, att adeln skall icke hädanefter våga göra eder något öfvervåld. Bönderna svarade: det hjelper ej heller; ty när vi klaga, så är domaren också en adelsman, och mellan honom och den anklagade är det ej annat än: bror och bror; och det vet enhvar, att det ej lönar mödan inför den ena brodren anklaga den andra. Drottningen bad dem i sådana händelser klaga hos henne sjelf; och försäkrade dem om allt möjligt beskydd. Hon utverkade slutligen ombudens löfte att i deras svar på rikssalen icke vidröra frågan om kronogodsens återkallande. Deremot förbehöllo de sig att få uppsätta och till henne lemna en skrifvelse, angående så väl nyssnämnde, såsom ock några andra vigtiga ärenden. Drottningen gaf sitt bifall härtill.
Den 9 September voro alla ständerna sammankallade på rikssalen för att afgifva ofvannämnde svar. Presterna höllo sitt löfte, och nämnde intet ord om kronogodsen. Äfven bönderna vidrörde blott i förbigående denna ömtåliga punkt. Men i borgerskapets utlåtande var derom mycket anfördt; och kunde man på adelns anleten och åtbörder granneligen se, huru sinnena deröfver harmades. Den lät också efter några dagar till drottningen inlemna en slags vederläggning af borgerskapets på rikssalen gjorda framställning, och anförde som sina förnämsta motskäl, att de öfverklagade punkterna vore i lag och urminnes häfd stadfästade; att adelns friheter vore af kronan gifna, kunde derföre blott af kronan, ej af medstånden återtagas; o. s. v.
Ofrälsestånden arbetade emellertid träget på den skrift, som drottningen lofvat af dem emottaga. Serskilda förslag dertill uppsattes af Terserus, af tvänne andra prester samt af stadsskrifvaren Skunk. Den sistnämndes blef antaget, ytterligare utarbetadt och slutligen af de trenne ståndens ombud till drottningen den 8 Oktober öfverlemnadt. Förmodligen önskade hon, att de klagande ständerna skulle till yttermera visso personligen
