90
underteckna skriften. Det skedde af största antalet. Biskop Johannes Matthiæ jemnte tre andra biskopar och några få prester kunde likväl på intet sätt förmås dertill.
De två svåraste punkterna, den ena om konungamagtens inskränkning, den andra om kronogodsens återkallande voro således visserligen icke afgjorda, men för tillfället undanskjutna. Den uppväckta jäsningen fortfor dock under återstoden af riksmötet. Oaktadt frågan om kronogodsen skulle i följe af ofvannämnde öfverenskommelse anses för tillfället nedlaggd, så fortsatte dock bönderna sitt yrkande derpå, och detta tvärt emot Kristinas vilja och till hennes harm; de till och med hotade öfvergifva riksdagen och resa hem, så framt ej nämnde deras anhållan beviljades[1]. Hvarje stånd, och de ofrälse mest, prutade mot de begärda skatterna och fordrade hvar för sig lindring; så att Axel Oxenstierna slutligen måste hjelpa drottningen att utverka deras bifall. Äfven hade förslaget till riksdagsbeslutet blifvit i kansliet uppsatt på sådant sätt, att ofrälsestånden funno sig nödsakade detsamma öfverse och ändra, förr än det kunde underskrifvas. Kristina sökte emellertid på hvarjehanda sätt att stilla jäsningen. Hon utgaf en förklaring öfver förargelseklippan i adelsprivilegierna, nämligen stadgandet, att ingen vanbörding skulle i rikets ämbeten dragas adeln öfver hufvudet, I äldre tider åsyftades med ordet vanbördingar ofrälse personer. Nu mera vågade man ej påstå något sådant; och Kristina upprepade den redan af förmyndarestyrelsen 1634 gifna förklaringen: att den, som är af ärliga föräldrar äkta född och sjelf om dygd och ära sig beflitar, antingen han då är frälse eller ofrälse, må hvarken kallas vanbörding, ej heller uteslutas från något statens äreställe, till hvilket han gjort sig skicklig. Vanbörding deremot är den, vare sig adel eller oadel, som genom lättja, odygd eller vanheder sin redeliga börd befläckar. Det var Salvius, som uppsatte och kontrasignerade denna förklaring. Åt den oroliga adeln lät
- ↑ Rådsprot. den 14 Oct. 1650.
