Kristina genom landtmarskalken gifva förhoppning om godt slut på riksdagen. Presterna erhöllo för första gången formeligen bekräftade privilegier, hvarigenom deras boställen och löner något tryggades mot frälseherrarnas och andras tilltag. Borgerskapet fick nedsättning i salt-tullen. Äfven åt bönderna erbjöd drottningen serskilda privilegier, men vid närmare granskning befunnos dessa af sådan egenskap, att bondeståndet undanbad sig deras utfärdande och anhöll att få hädanefter som hittills hålla sig vid Svea rikes lag och jordabalk. De hugnades deremot med frihet från utskrifning, och med eftergift af boskapsskatten till nästa riksdag; hvaremet adels-, prest- och borgarestånden åtogo sig dubbel accis för att lätta allmogens börda. Frälseståndet serskildt utfäste sig inbördes, att med skäl och billighet sina bönder handtera; och om någon deremot bröte, skulle de andra hjelpa till, att en sådan måtte blifva behörigen straffad[1].
Ofrälseståndens fordringar och i synnerhet deras till drottningen inlemnade skrift hade emellertid föranledt häftiga tvister inom rådet. Axel Oxenstierna uppsatte mot densamma en slags vederläggning, hvilken gillades af Jakob De la Gardie, Per Brahe m. fl.; hvaremot Herman Fleming, Salvius och Bengt Skytte försvarade ofrälseståndens åtgerder[2]. Oxenstierna lärer hafva segrat; ty vid riksdagens slut ingick han på adelns vägnar till drottningen med en anhållan, att de män, som på ofrälseståndens sida fört djerfvaste språket, måtte blifva straffade; eller, då drottningen ej ville lyssna härtill, att hon åtminstone borde allvarligen uttala sitt ogillande öfver deras djerfhet att vilja föreskrifva sin regent, huru denne borde använda kronogodsen. Men, ehuru Kristina sökte försoning med adeln, ville hon likväl icke efterkomma denna begäran. Jag är, sade hon, satt till regent öfver
