92
så fattiga som rika; och emedan det är en fri riksdag, så må väl enhvar säga sina skäl[1]. Man bör, sade hon vid samma tid, så klappa det hvita barnet, att det svarta dervid icke förgätes. I stället för förebråelse, yttrade hon vid afskedet mycket beröm öfver ofrälsestånden och öfver det utmärkta nit, de för kronan och fäderneslandet hade under riksdagen ådagalaggt. Men å andra sidan lät hon på riddarhuset försäkra, att ofrälseståndens klagoskrift icke skulle ändra hennes bevågenhet mot adeln, och att hon skulle leda allt till sistnämnde stånds nöje, o. s. v.
Utom ofvanstående förhandlingar blef också under detta märkvärdiga riksmöte drottning Kristina krönt, och åt pfaltsgrefven Karl Gustafs blifvande barn arfsrätt till svenska kronan tillerkänd. Kröningen skola vi omtala här nedanföre; men öfverläggningarna om pfaltsgrefvens arfsrätt framdeles uti berättelsen om konung Karl den tionde Gustaf.
FEMTONDE KAPITLET.
DROTTNING KRISTINAS KRÖNING.
Det var en allmän folktro, äfven bland högre stånd, att den Sverges regent, som kröntes i Stockholm, skulle blott en kort tid innehafva tronen. Man ämnade derföre låta den tillstundande kröningen verkställas i Uppsala, och befallning var gifven att för sådant ändamål ställa slottet i ordning. Emellertid, ju närmare man kom till högtiden, desto flere hinder uppstodo. Det var svårt, att
- ↑ Riksark. Riksdagshandlingar d. 30 Oct. 1650.
