102
hade staden ej mer någon kunskap om helgonet Sancta Christina; och hvad drottningen af Sverge beträffade, hyste man för henne visserligen mycken vördnad; men ej derhän, att vilja till dess betygande anställa sådana offentliga högtidligheter, som man var skyldig sin öfverhet, d. v. s. kejsaren ensam. Menighetens ovilja var så stor, att svenskarna afstodo från försöket och beslöto att blott hemma hos sig och med sitt folk fira dagen och namnet. Under den sålunda i deras boning anställda högtidligheten läto de gång efter annan aflossa några små der befintliga kanoner. Stadsfolket tog sig deröfver mycken förargelse och strömmade i flockar till rådshuset med klagomål, att svenskarnas skjutning väckte oro och oordning; stadsstyrelsen borde förbjuda dylika upptåg; drottning Kristina hade öfver Bremen ingenting att säga; derföre borde svenskarna ej heller uppföra sig som stadens herrar, o. s. v. Borgmästrarna sökte lugna folket och föreställde, huru saken vore endast en enskild högtidlighet, af svenskarna i deras enskilda boning firad, och sålunda för Bremen af ingen betydelse. Men hoparna läto ej säga sig, utan ropade än mer: vi hafva ingenting att göra med hvarken svenskarna eller deras drottning; de skola genast laga sig ur staden, o. s. v. Den upproriska rörelsen växte hvarje ögonblick, och man begynte rusta sig till strid, i synnerhet kring det qvarter, der svenskarna bodde. Borgmästrarna, som sågo, att folket i stället för att taga skäl blef än mer uppretadt, sände bud till Königsmarck med berättelse om förhållandet och begäran att upphöra med skjutningen, hvilket sednare också genast skedde. Detta uppträde retade sinnena å ömse sidor. Kristina begärde upprättelse; men bremrarna ville ej höra något sådant omtalas. De begynte deremot om nätterna hålla vakt på sina murar och spänna kedjor öfver gatorna, allt i afsigt att skydda sig mot öfverraskning. Domherrarna begärde och erhöllo för sig och sina lägenheter kejsarens skyddsbref och uppfästade det på domkyrkodörren. Svenskarna nedrofvo det och uppsatte i stället både der och i gatuhörnen en af