regeringen i Stade utfärdad kungörelse mot samma skyddsbref och tillika en sträng befallning, det ingen skulle understå sig att åt ifrågavarande andliga herrar utbetala de räntor, som af dem begärdes, men nu mera egentligen tillhörde svenska kronan. Denna kungörelse blef deremot af bremrarna genast nedrifven; hvarefter svenskarna af hämnd tillspikade domherrarnas i kyrkan varande bänkar. Just under denna spänning kom en svensk ämbetsman, vid namn Wolfsberg, försedd med Kristinas förläningsbref på några lägenheter i eller kring Bremen, af hvilka han derföre ville sätta sig i besittning. Men pöbeln gjorde upplopp och hindrade företaget; hvarpå rådet befallte honom innan solgången lemna staden. Han hotade att klaga för drottningen; det hjelpte ej, och han måste hals öfver hufvud skynda sig undan.
Dessa stridigheter väckte naturligtvis mycken uppmärksamhet. Kristina lät den lärde, af Sverge besoldade, professor Conring uppsätta och trycka en skrift till försvar af hennes påståenden; men afund och fruktan för svenska öfvermagten skaffade Bremen många anhängare bland de tyska staterna. Äfven Holland, som nu mera råkat i mindre vänskapligt förhållande till Sverge, försvarade och uppeggade Bremen; likaså kejsaren, hvilken följande året utfärdade ett allmänt skyddsbref för nämnde stad och gaf densamma säte och stämma bland de vid då varande riksdag församlade fria riksstäderna; och detta allt oaktadt svenskarnas ihärdiga och högljudda insagor. Af så allmänt medhåll ökades bremramas mod och anspråk, och saken fick ett för Sverge betänkligt utseende.
Hans Kristofer Königsmarck, den stolte och djerfve krigaren, hvilken ofta trotsat och betvingat mägtiga furstar och stater, kunde ej annat än harmas, då han såg sig och sin regering på så trotsigt sätt bemött af en enskild handelstad. Han befarade dessutom, att bremrarnas öfvermod skulle locka dem till infall i sjelfva det obestridda svenska området. Med förebärande af detta skäl, troligen också med afsigt att skrämma borgrarna, begärde han i slutet af 1653 Kristinas
