svarade, att allting skett enligt Kristinas egen befallning, hvilken han trott vara grundad på formliga rådsbeslut. Karl Gustaf, rådet, och i synnerhet Axel Oxenstierna, blefvo ganska uppbragta, häldst man trodde sig veta, att Pimentelli var den, som lockat drottningen till så våldsamma och sjelfrådiga åtgerder [1]. Men i anseende till hennes snart förestående afsked, var det ändamålslöst att ytterligare röra vid saken. Man nöjde sig med att befalla Königsmarck för närvarande afstå från alla fiendtliga åtgerder.
Ordtvisten fortgick emellertid med yttersta häftighet. Sverge påstod, att det var Bremen, som genom besättandet af Burg begynt fiendtligheterna, och som således vore den egentliga fredsbrytaren. Borgerskapet svarade, att Bremen egde rättighet att besätta Burg; och att Sverge i alla händelser vore den egenteliga fredsbrytaren; emedan det med våld borttagit nämnde ort, och ej sökt fredlig förlikning, såsom föreskrifvet var. Nästan hela Tyskland tog parti för Bremen och ropade högt öfver Sverges krigslystnad och rofgirighet. Kejsaren utfärdade ett hotande varningsbref till svenska regeringen i allmänhet och till Königsmarck i synnerhet; derjemnte, fast i hemlighet, till Bremens borgerskap en uppmaning till tappert motstånd samt löfte om skydd. Äfven Holland förde ungefär samma språk.
Uppmuntrade af sådana förhållanden, värfvade bremrarne en hop troppar och började gå anfallsvis tillväga. Detta inträffade just inemot Kristinas afsked, så att i Sverge hvarken den gamla regeringen ville eller den blifvande kunde vidtaga några kraftiga åtgerder till Königsmarcks förstärkande. Bremrarna hade derföre mycken framgång; de återtogo Burg och flere andra orter samt plundrade en del af svenska området.
Vid denna tidpunkt nedlade Kristina regeringen. Vi kunde derföre afbryta berättelsen om bremiska
- ↑ Haag. Geh. Arch. Holl. min. br. från Stockholm d. 23 Maj 1654.
