106
stridigheterna; men vilja dock för sammanhangets skull här och på en gång följa händelsernas utveckling till deras snara slut.
Underrättelsen om Bremens sistnämnde krigsrörelser och framgångar kom till Sverge första veckorna af Karl Gustafs regering. Genom Kristinas förvållande var brytningen engång ohjelpligen skedd, och ytterligere olyckor kunde nu mera blott genom kraftiga åtgerder förekommas. Utan dröjsmål skickades derföre troppar till de angripna orterna, så att der inom kort fanns en betydlig styrka, hvilken dessutom anfördes af sådana män, som Königsmarck, Karl Gustaf Wrangel, Gustaf Otto Stenbock med flere i tyska kriget uppammade härförare. Innan kort hade Königsmarck återtagit alla de af borgerskapet eröfrade orterna. En bremisk bonde, mutad med femtio dukater, visade en förut okänd väg genom de omgifvande morasen. Den bestod af en dam, så smal, att på densamma rymdes blott två man i bredd. På denna väg framtågade Königsmarck, och helt oförmodadt sågo bremrarna hela den svenska hären framför sig på ett berg, beläget knappt två kanonskott från sjelfva staden. En just då från svenska sidan utkommande partiskrift använde på dessa förhållanden orden i konung Davids andra psalm och utropade: hvarföre vredgas bremrarna och resa sig upp? Hvi tala de fåfängt mot Sverges krona och mot dess smorda, den mägtige Hans Kristofer Königsmarck? o. s. v.
När saken antog så allvarsamt utseende, drogo sig Bremens samteliga vänner tillbaka. Ingen ville för dess skull våga ett krig mot Sverge; och Holland erbjöd icke hjelp, utan endast bemedling. Bremrarna, öfverlemnade åt sig sjelfva, beslöto visserligen göra motstånd; men ledsnade snart vid de svårigheter, de uppoffringar, kriget medförde. Pöbeln, hvilken varit i ordom stoltast, och som nästan tvungit sin styrelse till kriget, var ock den, som tröttnade först. När ett förslag till stillestånd misslyckades, emedan stadsstyrelsen icke ville bifalla Sverges stora fordringar; blef stadsfolket öfver denna ihärdighet och
