Så skedde; och artilleri samt några stående regementer, de så kallade quartianerna, anskaffades. Då vaknade ständernas fruktan, att konungen skulle med tillhjelp af dessa troppar och af sitt allmänna anseende inskränka landets frihet, hvarföre de tvungo honom att afskeda en betydlig del af krigsfolket. Uladislaus, uppbragt, vände sig till Kristina och begärde understöd för att mot polska ständerna upprätthålla sitt anseende. För att vinna hennes bifall, öppnade han för Sverge utsigten att få behålla Liffland och bekomma Preussen[1]. Men Sverge följde sin förra statskonst och vägrade. Snart härefter utbrast bland kossackerna ett svårt och långvarigt uppror. Det var till en stor del framkalladt af polska adelns öfvermod och orättvisor; men på riksdagarna hade samma adel vägradt bidrag till nödiga försvarsanstalter. Vid krigets utbrott egde man derföre hvarken fästningar eller folk att sätta mot den antågande svärmen. Kosackerna utbredde sig härjande öfver landet och hade inom kort tillfångatagit en stor mängd af den öfvermodiga adeln och förjagat de få mötande tropparna. Just vid denna tid dog konung Uladislaus. Sjukdomen var ett häftigt slag; kanske följden af harm och bekymmer.
Uladislaus var förmäld, första gången med Cecilia Renata, en syster till kejsar Ferdinand den tredje; och andra gången med Lovisa Maria Gonzaga, en hertiginna af Mantua, uppfostrad vid fransyska hofvet. Alla de barn, han med dessa gemåler egde, dogo i yngre åren och före sin fader.
Det var den 20 Maj 1648, som Uladislaus afled. Genast hörde man som tronsökare omtalas flere furstar från Österrike, Ryssland, Ungern och sluteligen Uladislai tvänne bröder, Johan Kasimir och Karl Ferdinand; båda häftigt täflande, oaktadt deras blodsband och andeliga stånd; den förste var nämligen kardinal, den andre biskop. Dessa två hade mesta anhanget inom Polen; ty man fruktade en främmande konung med egna, af
- ↑ Rådsprot. den 29 Maj 1647.
