och landets försvar åt tyska legoknektar, hvilka vanligtvis voro de enda, som gjorde kosackarna något allvarsammare motstånd. Det hände till och med, att man måste ställa tyska soldater bakom de polska, för att hindra dessa sednare från flykt. När 1651 Johan Kasimir vunnit en betydlig seger öfver kosackerna och kunnat genom dess fullföljande måhända göra slut på hela upproret, hindrades han derifrån af polackarna sjelfva, hvilka till större delen plötsligen öfvergåfvo honom, dels af öfvermod, dels af hemlängtan, dels ock af fruktan, att konungen skulle genom för stor medgång blifva farlig för deras frihet. Inom några veckor hade kosackerna åter hämtat krafter och började å nyo sina plundrande infall.
Enskilda öfverlöpare saknades ej heller. Om Radziejowsky och hans förrädiska företag hafva vi redan talat. Äfven en Radzivil från Lithauen började under Kristinas tid hemliga stämplingar med Sverge [1].
Dessa olyckliga omständigheter förbittrade polska Wasarnas regering och ledde folk och rike till förderfvets brant. Polackarnas egennytta och njutningslystnad ville för statens bästa knappt uppoffra någon enda skärf; deras sjelfsvåld och obändighet ville ej underkasta sig lagar och styrelse; deras misstänksamhet beröfvade regenten all magt, till och med att främja deras eget bästa. Konungarna å sin sida tänkte beständigt på medel att utvidga sitt inflytande, och skydde dervid ej hemliga stämplingar med utländningen, icke ens uppoffringar af hela landskap, såsom vi sett efter den eljest berömvärda Uladislaus. Aningen eller kunskapen om dessa förräderier retade folket än mer, och så växte hatet och misstroendet ömsesidigt, till förderf för Polen och till glädje för grannarna. Äfven för Sverge. Axel Oxenstierna anmärkte, huru Polen försvagas genom sina inre oroligheter, hvilka grannarne spela under [2]. Sverge var sjelft en sådan spelman; ty för nästan hvarenda polsk riksdag finner