Sida:Drottning Kristina 2.djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131

hofvet betydligen minskades. Svenska i Paris varande sändebudet, den ofvannämnde Shering Rosenhane, sjelf intagen för parlamentets sak, skickade till Stockholm många af nämnde parti utgifna skrifter, genom hvilkas läsning Kristina leddes till ofördelaktiga, ofta orättvisa tankar om fransyska hofvet. Stundom trodde hon ock, att parlamentet skulle helt och hållet få öfverhand. När nu slutligen hennes förnämsta hjelte och älskling, den beryktade Condé, också öfvergick till de missnöjdas sida, blef hon än mera tveksam och orolig. Hon erböd sin bemedling; men franska hofvet afböjde den för att ej låta främmande magter blanda sig i rikets inre angelägenheter. Den hos henne väl anskrifne Chanut lemnade ock vid samma tid Sverge och kunde ej mera derstädes bevaka sitt hofs fördelar. Deremot hade först Bourdelot och sedermera Pimentelli inkommit, hvilka på sätt, vi förut omtalat, begagnade ofvannämnde förhållanden och vände Kristinas sinne helt och hållet från franska hofpartiet, och till en del från Frankrike i allmänhet.

År 1653, när i nämnde land hofpartiet åter fick öfverhand och skickade Chanut tillbaka till Sverge, blef visserligen den förra vänskapen något uppvärmd; men drottningen höll sig äfven sedermera hufvudsakligen till spanska partiet. Detta jemnte hennes medellöshet och snart förestående tronafsägelse gjorde, att den ännu qvarvarande fransyska hofbetjeningen tropptals återtågade till sitt hemland. Man har efter dem en afskedshelsning till Sverge under namn af Les adieux des François [1]. De beklaga sig deri med bitterhet öfver Bourdelot, det missfostret, den gudlösa menniskan, som förledt Kristina till allehanda ogudaktighet och laster, och som äfven vändt hennes sinne från Frankrike och dess innevånare. Slutligen uppmanar författaren sina landsmän att öfvergifva det magra, kalla och otrefliga Norden och återvända till det herrliga Frankrike. Han slutar med dessa ord:

  1. Fransmännens afsked.