hon var obeveklig. Det är sannt, sade hon, att jag vidtagit denna åtgerd utan rådets hörande; men jag har deri handlat såsom drottning och enväldig herrskarinna, hvilket jag också bör vara; och detta mitt uppförande är för eder ett exempel att följa. Hvad Portugal beträffar, vill jag, att hela verlden får veta mina tänkesätt derom; och jag är ledsen att ej förr hafva tillkännagifvit dem. Prinsen vågade ej motsäga henne, utan måste stillatigande låta saken hafva sin gång.
Den bilades genom underhandlingar mellan Axel Oxenstierna och portugisaren, med franska sändebudet till medlare. Den gamle rikskansleren undvek så länge som möjligt att yttra sig öfver det personliga af drottningens uppförande. Han teg, suckade och höjde axlarna; sade dock sluteligen: man måste bekänna, att åtgerden är oförmodad, onyttig, oroande, och detta för alla. Han bad fransmannen öfvertala portugisiska sändebudet att icke göra något buller af saken, utan stanna qvar och gifva sig tålamod ännu några dagar; hans herre skulle sedermera erhålla full upprättelse. Förslaget antogs och sålunda slutades denna obehagliga tvist.
ENGLAND.
Kristinas förmyndare hade under Englands inre oroligheter bisprungit parlamentet i dess strid mot konungamagten. Axel Oxenstierna var också nu benägen för närmare förbindelse med det förstnämnde [1], och nyss efter Kristinas uppstigande på tronen omtalas svenska i London varande utliggare, hvilka retade sinnena så väl mot den angripna konungen, som mot konungadömet i allmänhet. De troddes vara handtlangare åt svenska rådspartiet, hvars republikanska åsigter icke undfallit statsmännens uppmärksamhet, och hvilket dessutom sökte oroa det med Danmark nära förenade engelska konungahuset. Sedan Kristina tillträdt regeringen, blef naturligtvis
- ↑ Rådsprot. d. 2 Oct. 1645.
