Ännu en anmärkning må tilläggas. Vi hafva redan omtalat, huru Kristina påskyndade och Axel Oxenstierna motarbetade westfaliska fredens förtidiga afslutande. Allmänheten kände blott yttre sidan af detta förhållande, ej de å ömse sidor drifvande orsakerna. Kristina sjelf och hennes vänner, eller rättare sagt, högadelns ovänner, begagnade dessa omständigheter och framställde drottningen såsom den der af kärlek för folket ville förskaffa fäderneslandet fred; Axel Oxenstierna och hans anhängare deremot, såsom de der af personlig egennytta ville förlänga kriget. Under de mot den republikanska högadeln fiendtliga pfaltsiska konungarna, samt genom uteblifven närmare granskning af förhållandet, rotfästades ytterligare denna åsigt af saken, så att den ännu utgör mångas öfvertygelse. — Verkliga förhållandet befinnes dock hafva varit, först och främst, att oxenstiernska partiet icke ville hindra westfaliska freden, utan blott åt fäderneslandet betinga de fördelar, som detta med skäl kunde fordra; vidare, att under Kristinas återstående regering var hon sjelf flere gånger i begrepp att inveckla Sverge än i fransyska, än i engelska eller polska inbördes krigen; likaså, att hon verkligen ville angripa Danmark; men att det var just Axel Oxenstierna och hans vänner, som alltid och ifrigt, och ofta i strid mot drottningen sjelf arbetade på och äfven lyckades att åt Sverge bibehålla det fredslugn, som landets uttröttade innevånare behöfde.
TRETTONDE KAPITLET.
OM DROTTNING KRISTINAS INRIKES STYRELSE.
Under första åren af Kristinas regering vidtogos flere åtgerder till landets upphjelpande och riksstyrelsens
förbättring. Hvad i sådan afsigt gjordes för
