148
för sig tillbringa en ensam, öfvergifven och kanske föraktad ålderdom. En mängd åskådare hade från staden begifvit sig ut på mönstringsplatsen för atl se det högtidliga uppträdet. Ett sådant regemente, sade man, har näppeligen funnits, och sent får man åter skåda dess like. — Detta var ena sidan af saken. De flesta nejdens innevånare gladdes deremot öfver befrielsen från de fruktade gästerne; ty dessa voro icke blott dyra att underhålla, utan bibehöllo äfven i det längsta krigarelifvets vanor, dess sjelfsvåld, öfvermod och förakt för fredliga sysselsättningar.
Friskjutsens afskaffande mot betalning af skjutsfärdspenningar hade redan under förmyndareregeringen blifvit antaget; dock endast på försök. Kristina ifrade för dess slutliga stadfästande; ty missbruket hade gått så långt, att adeln ville på resorna till riksdagarna begagna fri skjuts, icke blott för sig, utan ock för hustru och barn. Men, sade drottningen, de resa dit, för att tala för eget bästa; och böra derföre betala resan ur egen pung [1]. Emellertid funno skjutsfärdspenningarna motstånd så väl inom rådet som ridderskapet [2]. På riksdagen 1649 blef målet till slutligt afgörande föredraget. Bönderna biföllo i början [3], men ångrade sig, nekade till skjutsfärdspenningarna och ville hafva friskjutsen tillbaka. Motståndet tycktes för det mesta komma från dem, som, boende långt från allmänna vägarna, föga lidit af friskjutsen, men som nu skulle deltaga i skjutsfärdspenningarna. Jäsningen inom ståndet var stark. De, som ansågo regeringens förslag nyttigt, klagade, att de icke tordes försvara det, af fruktan för här- och hemmavarande ståndsbröders hotelser. Många hade också fått i hufvudet, att frälsebönderna skulle frikallas ifrån skjutsfärdspenningarnas betalning, fastän de deltagit i friskjutsens utgörande. Öfverläggningen inom ståndet blef
