förberedelse till riksdagen och den väntade striden mot rådspartiet. I början af 1651 skedde en hop indragningar i hofstaten; det såg ut som en aftvungen, mer skenbar än verklig eftergift för allmänhetens högljudda fordringar på sparsamhet och hushållning. Två år derefter eller i början af 1653 utvidgades näml. hofvet ånyo; och det icke blott till sin förra talrikhet, utan med förut okända ämbeten. Så infördes t. ex. värdigheten af vice riksmarskalk, öfverkammarherrar, till och med af rikskammarherre. Den sista villan blef värre än den första.
År 1653 utgick:
| Dal. smt. | ||||
| För | Kristinas hof (gardet oberäknadt) | 510,140. | ⎫ ⎪ ⎪ ⎪ ⎬ ⎪ ⎪ ⎪ ⎭ |
tillhopa öfver 2 millioner riksdaler riksmynt. |
| För | arffursten Karl Gustaf | 223,866. | ||
| d:o Adolf Johan | 36,000. | |||
| För | enkedrottn. Maria Eleonora. | 75,025. | ||
| Summa för hela det kungl. huset | 842,031. | |||
deri likväl många kungsgårdar, ladugårdar m. m. äro dels alldeles icke, dels blott efter kronovärde upptagna[1].
Två serskilda gånger, 1651 och 1653 sökte Axel Oxenstierna att reda villervallan och uppgöra en bestämd inkomst- och utgiftsstat, lämpad efter då varande tillgångar och behof. Man har ännu qvar utkastet för år 1653, ett mödosamt och vidlyftigt verk, likväl utarbetadt och med egen hand skrifvet af den nu sjuttioåriga mannen. Det var spilld möda. Medan utkasten skrefvos färdiga, blefvo, genom fortsatt slöseri, de deri beräknade inkomsterna förminskade och utgifterna ökade.
Misshushållningen medförde sina vanliga följeslagare, nämligen nöd och förlägenhet. Med året 1651 voro de vanliga tillgångarna slut, och man spörjer från denna tid allt högljuddare klagomål öfver tomma kassor, öfver obetalta löner, öfver brist på medel till härens, flottans och
- ↑ Sven X. 2 afdeln. s. 125.
