164
sju. Men äfven i detta hänseende inträffade hos Kristina en stor och hastig förändring, föranledd, som det synes, af Bourdelot, Pimentelli och andra sydländningar. De sista tvänne åren öfvergick hon nämligen till motsatt ytterlighet. Icke blott att baler och hofnöjen upptogo halfva, stundom hela nätterna och det ofta flere qvällar å rad; äfven i hvardagslag kunde hon den ena gången under samtal med gunstlingarna, den andra gången under så kallade lustvandringar till fots eller i vagn tillbringa mer än halfva natten.
Under förmyndarestyrelsen hade man ofta velat genom förordningar mot öfverflöd i mat och klädsel hämma den förderfliga praktsjukan. Man hade nämligen i flere land företagit sig att till besagde ändamåls vinnande noggrannt och i de minsta småsaker bestämma, hvilka slags tyger och drägter hvarje stånd skulle nyttja; likaledes sättet, långvarigheten och kostnaderna vid hvarje särskildt slag af gästabud och högtider inom hvarje serskild medborgareklass. Någonting dylikt fanns äfven i Sverige. Axel Oxenstierna ogillade dock sådana åtgerder; ty mången förnäm hade ej råd att begagna den åt honom förbehållna klädseln; mången borgare kunde deremot bekosta den. Dylika bestämda drägter skulle äfven vid umgänget med utländningarna synas underliga och dessutom aldrig blifva iakttagna[1]. Kort efter Kristinas anträde till regeringen utfärdades likväl för adeln en dylik öfverflödsförordning, full af småaktiga bestämningar om bruk, förplägning och omkostnader vid barnsöl, bröllop, begrafningar och andra gästabud. Men redan 1647 tillkännagaf Kristina omöjligheten af att densamma upprätthålla[2]. Öfverflödet växte med förvånande hast. I min ungdom, klagade den gamle rikskansleren, kunde en hederlig slägt vara belåten med gångare och sadel; nu mera måste en hvar hafva hästar och vagn. Lars Kagg knotade mot öfverdådet i Westergötland, hvarest brudgummarna ofta åtföljdes af fyratio ända till 70 ryttare,
