buteljerna och derur, stående på knä utefter torgen, drucko sin gynnarinnas den stormägtigaste och durchlauchtigste drottning Kristinas skål.
Hennes förakt för gudstjensten och för det uppenbarade ordet i allmänhet smittade snart den stora hop, som gerna apar efter de höga, och häldst deras fel. Så lossades på en gång banden af tro och sedolära. Förut oerhörda uppträden af otukt spordes gång efter annan, äfven bland borgerskapets qvinnor. Bref öppnades på något hvart ställe, och inom de högre stånden föreföllo afskyvärda lönnmord. Upplösningen sträckte sig äfven till de lägre klasserna, till de aflägsnare landskapen. Man blef på vägar och stigar anfallen af öfvermodiga adelsmän eller öfverlastade bönder, ej sällan af mördande rånare; och i Stockholm hörde inbrott och andra stölder till ordningen för dagen. Regeringen sökte med blodig stränghet bota det onda, och galgarna fylldes med våldsverkare; dock förgäfves, ty tiden var bördig på ämnesvänner, hvilka snart trädde i de bortgångnas spår.
Denna under Kristinas tid inträffade förändring i tänke- och lefnadssätt har blifvit med lifliga färger skildrad af en okänd men snillrik häfdatecknare, hvilkens ord vi till läsarens nöje och upplysning vilja anföra. De lyda sålunda. Drottning Kristinas egenskaper utgingo från hennes förträffliga men förderfvade hufvud och från hennes kalla hjerta, för att ej gifva det ett ändå sämre namn. Det var från hennes tid, som upplösningen af goda och anständiga seder förskrifver sig; jag menar de moraliska, hvilka ganska väl kunna paras med yttre belefvenhet, när de förra nämligen icke från högsta ort föraktas. Ungdom började nu oförsynt stiga framom de åldriga. Lika lättsinnigt behandlades gudsfruktan. Helgedagarne blefvo dans- och förlustelsedagar. En och annan gjorde i sin tanke qvickt narr af gudstjensten, eller låtsade endast för syns skull sätta foten dit; så gjorde drottningen sjelf till slutet. Högdragenhet blef den unga adelns kännetecken. Supa och frossa var redan inkommet
