Sida:Drottning Kristina 2.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

170

par af sina hufvud fram i den messeniska sammansvärjningen. De föllo i sitt blod; men partiet hade andra, mägtigare, klokare och alla med samma tänkesätt. Som emellertid Kristinas tronafsägelse inom kort anades, gissades, förutsågs, stannade dessa partiledare i väntande overksamhet; utom att måhända en och annan under sken af vänskap påskyndade drottningens ofvannämnde föresats.

Kristinas uppförande, serdeles under sista åren, gjorde, att denna i sig sjelf korta väntan likväl föreföll de flesta alltför lång. Oordningarna voro så motbjudande, att de rättsinnigare bland hoffolket beklagade sin olycka, att nödgas lefva i sådant sällskap[1]. Presterna trodde sig sluteligen förpligtade att uppträda mot dessa, likasom mot andra förvillelser, och från flere Stockholms predikstolar hördes skarpa anmärkningar mot hofvets lefnadssätt och statens förvaltning, samt mot de nya, de ogudaktiga seder, som af främlingarna infördes. Hufvudstadens dåvarande största andeliga talare, den bekante Emporagrius, gick i spetsen och höjde, än i Storkyrkan, än på slottet sin stämma mot de öfverhand tagande oordningarna och mot den fräcka gudlösheten. Många lupo i harmen med underrättelse derom till Kristina. Den ena gången skrattade hon deråt; en annan gång förekallade och varnade hon predikanten. Denne fortfor likväl att handla efter öfvertygelse; och de för dagen mägtiga gunstlingarna eller gunstsökande herrarna undveko sluteligen hans bestraffande ord. Sådana mötte dock, der de minst väntades. En halft vansinnig qvinna gick våren 1653 omkring på Stockholms gator och predikade högt och häftigt mot hofvets oordentliga och ogudaktiga lefverne samt mot den riksförderfliga styrelsen; och hon framdrog dervid en mängd enskildheter, om hvilka ingen förstod, huru hon kunnat erhålla kännedom. Snart blef hon insatt på dårhuset; men Stockholms pöbel, uppretad af både den ena och den andra predikanten, tillät sig allehanda våldsamheter, skällsord, stenkastningar m. m. mot de hatade utländningarna, så

  1. De la Gard. Joh. Ekeblad till sin far den 31 Mars 1653 m. fl.