178
del af detta lyckliggörande tänkesätt. Jag hoppas att framdeles kunna i edert sällskap vidare utveckla dem. Jag är nämligen försäkrad om, att ni också efter denna omvexling förblifver min vän; emedan jag icke afsäger mig något af det, som förtjenar eder högaktning. Jag för min del skall städse bibehålla en i alla omständigheter orubbelig vänskap för eder. Ni är visserligen öfvertygad om, att den största säkerhet, som jag om dessa mina tänkesätt kan gifva eder, är den förklaring, att jag alltid förblifver Kristina.
Westerås den 28 Februari 1654.
Fransmannen skref tillbaka, att han för sin person visserligen ännu instämde i mängdens vanliga, af Kristina föraktade omdömen rörande afsägelsen; men han förklarade detta sitt tankesätt såsom troligen en följd af svaghet och inskränkning hos honom sjelf; hvaremot han med beundran talade om den öfverväldigande storheten och majestätet i drottningens åsigter. Sådant blef Chanuts svar på drottningens märkvärdiga och snart öfverallt kringspridda bref. Äfven i Sverge fick man innan kort afskrifter deraf, hvilka förorsakade mycket missnöje. De två vänner, hvilka Kristina förklarat vara de enda, som förtjenade hennes aktning, voro tydligen Chanut och Pimentelli. Detta, jemnte hennes yttrade djupa förakt för alla andra, skulle naturligtvis på det bittraste förolämpa hennes öfriga omgifning, uti hvilken dock voro män sådana som Karl Gustaf Wrangel, Gustaf Horn, Per Brahe, Axel Oxenstierna och slutligen tronföljaren Karl Gustaf sjelf; oberäknadt gunstlingarna för året, en Klas Tott, Steinberg, Dohna med flere. Alla harmades och den gamle rikskansleren kunde ej ens för främlingarna dölja sin förtrytelse.
För att sätta det länge hysta förslaget i verkställighet sammankallade drottningen hela rådet till den 11 Februari 1654, Hon tillkännagaf, att hon ämnade så snart som möjligt öppna en riksdag för att i ständernas
