sändebudet; den opassande trätan med modren Maria Eleonora; det utan rådets hörande inledda bremiska kriget; det orimliga förslaget att upphöja Klas Tott till tronföljare eller till hertig; befallningen att åt samma man inlösa Ekolsund; det med svenskarnas uteslutande beständiga sällskapandet med utländningar; och slutligen och mest det hemliga och baksluga bortförandet, man kan säga undansnillandet af kronans förnämsta dyrbarheter och lösören m. m. Så täta och tjocka föllo skuggorna öfver aftonen af Kristinas regering. Mot den klara dager, som förherrligade dess morgon, gjorde de ett afbrott, som af många icke kunnat förklaras. Personer hafva derföre funnits, hvilka på fullt allvar trott, att Kristina med flit begått dessa fel, eller, som hon sade, spottat på salsgolfvet, på det de utledsna svenskarna skulle lättare tillåta och med så mycket större årsunderhåll betala hennes nedstigande från tronen.
Men å en annan sida sökte Kristina på flerehanda sätt bereda sig vänskap och tillgifvenhet bland svenskarna. Man anmärkte, att hon uppförde sig med saktmod och höflighet, äfven mot sådana personer, hvilka hon förut aldrig kunnat lida; att hon smickrade de mägtigare af alla partier, och att hon sökte genom slösade nådebevisningar af alla slag öka antalet af sina anhängare. Så t. ex. tillsatte hon på en enda dag i Oktober 1653 nio och i februari följande år fyra nya rådsherrar; ehuru rådkammaren var öfvertalig redan före båda dessa utnämningar. Endast inom Maj månad 1654, sista månaden af sin regering, bortskänkte hon åt sina gunstlingar minst 120,000 riksdaler kontant (d. v. s. 480,000 riksdaler riksmynt efter nu varande myntfot. Inom samma månad upphöjde hon femton personer till adeligt, och på sista veckan af sin regering trenne till grefligt stånd. Öfverdriften väckte allmänt tadel, och riddarhusets ovilja öfver Steinbergs grefvevärdighet hafva vi redan omtalat. Angående de många nya riksråderna anmärkte man, att flere bland dem voro unga herrar, nyss hemkomna från Frankrike efter der slutad uppfostran,
