Sida:Drottning Kristina 2.djvu/197

193

Den 24 Maj tidigt på morgonen voro herrarna på ofvannämnde sätt samlade hos Axel Oxenstierna. Ändamålet var, enligt deras egen försäkran, att uppsätta förslag till andra underhållsländer; sådana, som hvarken förut vore bortgifna, ej heller kunde ryckas från fäderneslandet. Riksrådet Bengt Skytte hastade till drottningen med underrättelse om detta sammanträde och om dess föremål. Kristina fattade genast sitt beslut. Hon medtog ett färdigskrifvet utkast om indragning af de bortgifna lägenheterna Ösel, Poel, Neukloster och pommerska taffelgodsen. Derpå satte hon sig till häst och red genast till Axel Oxenstiernas boning. Åtföljd af Herman Fleming och af några andra tillgifna herrar, steg hon rakt in till rådet och förklarade sitt stora missnöje öfver deras enskilda sammankomster och i synnerhet öfver rikskansleren och hans vänner. Derpå framlade hon det nämnde utkastet om förläningarnas återtagande. Alla blefvo bestörta och förstummades. Ändteligen tog Per Brahe till ordet. Han föreställde med ödmjukhet, men ock med allvar, huru obilligt det vore, att från så många välförtjenta män taga, hvad de med svett och blod förvärfvat; huru drottningen kunde få ett annat, lika godt underhåll, utan att behöfva gripa till sådana ytterligheter, huru betänkligt det vore, om den ena regenten bröte, hvad den andra, eller än mera, hvad han sjelf med kunglig hand och sigill bekräftat; huru mycket förtal skulle både inom och utom landet föranledas, om drottningen nu vid afskedet med venstra handen återtoge, hvad hon förut med den högra gifvit o. s. v. Han slutade med dessa ord. Eders majestät har beklagligtvis kommit att höra illvilliga och våldsamma menniskors råd; men jag vågar försäkra, att vi, som här sitta, hysa mot eders majestät och fäderneslandet mera både trohet och tillgifvenhet. Herman Fleming, som med ett stort papper i handen stod vid drottningens sida och erinrade henne om åtskilligt, och som derigenom för tillfället visade sig som hennes rådgifvare, upptog Brahes ord och inföll: sägen ut, hvem det är, som eders excellens

Fryxells Ber. X.13