Sida:Drottning Kristina 2.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

216

årsunderhållet. För att freda sig sjelft inför Gud, samvete och menniskor, hade derföre rådet genom denna varning sökt, så mycket görligt var, förekomma den hotande faran. Konungen öfversåg utkastet och borttog de skarpaste uddarna. Till framlemnandet af varningen valde man Klas Tott, för att genom budbärarens personlighet minska budskapets obehag. Tott reste till Antwerpen och frambar, icke på konungens, men på rådets och hela rikets vägnar ofvannämnde skrifvelse. Huru den blifvit af Kristina upptagen och besvarad, derom sakna vi närmare underrättelser. Man vet blott, att hon icke i något enda fall afvek från sin tillförene fattade föresats.

Klas Tott medförde dessutom från Karl Gustaf och till konungarna i Frankrike, Spanien m. fl. skrifvelser i hvilka förklarades, att den uppmärksamhet, man visade drottning Kristina, skulle betraktas, som vore den visad svenska konungen sjelf. Kristina, underrättad härom, sade till Tott: jag anser öfverflödigt att framlemna dessa bref; ty jag hoppas, att mina egna förtjenster och min bragdrika styrelse hafva öfverallt beredt mig en passande mottagning.

Vistelsen i Antwerpen blef en kedja af ständigt vexlande nöjen och tidsfördrif. Alla i och kring staden varande märkvärdigheter besågos, i synnerhet de dyrbara tafvelsamlingarna. Det hela var för henne en ny verld; hon sjelf för innevånarne likaså en nyhet, som med sitt snille, sin lärdom, sina ovanliga egenskaper, ja till och med sina besynnerligheter, väckte förvåning, beundran eller åtminstone nyfikenhet. Tillfredsställelsen var ömsesidig och det gick en sägen, att Kristina vid något tillfälle offentligen yttrat: jag vill häldre vara markgrefvinna af Antwerpen än drottning af Sverge.