Eftersmaken kom snart nog. Romerska högadeln tyckte sig hafva för Kristinas skull gjort stora uppoffringar och visat henne hedersbetygelser, snarare öfver än under förtjensten. De trodde sig finna, att hon mottog dessa offer med föga erkänsla; nära nog med likgilltighet, alldeles som de varit en vanlig och skyldig gerd åt hennes storhet. Hon behandlade ofvannämnde personer med snillets och bördens förenade öfverlägsenhet, och i hennes rum blef för besökande romerska damer, utom prinsessorna, aldrig framsatt annat än kullerstolar. Och i deras ögon var likväl Kristina medlem af endast ett fattigt, adligt, först för hundrade år sedan krönt hus i det öde och okända norden; de sjelfva deremot ättlingar af furstliga ätter, hvilka nu öfver ettusen år med rikedom och anseende blomstrat i och omkring medelpunkten af den bildade verlden; många dessutom härledande sina anor från det gamla, allherskande Roms mest lysande ätter. De började knota tämligen allmänt; likväl hann missnöjet denna gång icke mogna till något allvarsammare utbrott.
Förhållandet till påfven blef också i någon mån brutet. Alexander den sjunde hade den fåfängan, att icke blott sjelf tro utan ock vilja intala andra, det Kristinas omvändelse varit till stor del hans eget verk. Denna svaghet, i sammanhang med hans öfverdrifna utgifter, prakt och fjesk vid hennes mottagande, gaf anledning till mycket skämt, mycket tadel, äfven från Kristinas egen mun, hvilket sednare stundom blef framburet och naturligtvis ej välkommet. Dessutom, hennes sjelfsvåldiga uppförande, hennes visade brist på nit och allvar i andaktsöfningarna stötte alla ifriga katoliker och påfven mest. Hon, den nyomvända; hon, om hvilken det skulle heta, att hon, drifven af andan, lemnat krona och fädernesland för att omfatta den katolska tron; hon, denna så ryktbara och beprisade Kristina, tillät sig här likasom i Stockholm att under gudstjensten, till och med under sjelfva bönerna, fritt tala med sina grannar, skratta och göra anmärkningar. Påfven ville gifva en
