20
till riddare. Efter ytterligare studier och utrikes resor befordrades han vid nitton års ålder till kammarherre, och sedermera vid tjugusex till kammarråd. Under förmyndareregeringen gjorde han inga vidare framsteg på ämbetsmannabanan. Detta ändrades, sedan Kristina sjelf öfvertagit styrelsen. Bengt Skytte hörde till det mot Oxenstierna fiendtliga partiet och var derigenom samt genom sina personliga egenskaper af lärdom, qvickhet och smidigt uppförande egnad att göra lycka vid det nya hofvet. Också uppgick öfver honom nådens sol med rika strålar. År 1646 blef han landshöfding i Uppsala; 1647 landtmarskalk; 1648 riksråd. Samma år ämnades han ock till öfverståthållare i Stockholm,[1] hvilket likväl icke gick i verkställighet. Han var emellertid den, som vanligtvis fick leda rådsöfverläggningarna så väl under sednare delen af året 1648, som under hela 1649 och början af 1650, hvarjemnte han erhöll betydliga förläningar, dels i Helsingland, dels på Munsön.
Vi hafva förut talat om fadrens, Johan Skyttes, vacklande mellan grundsatserna af folkvälde och envälde samt om de motsägelser i ord och gerning, hvilka göra det svårt att om hans verkliga tänkesätt fälla något bestämdt omdöme.[2] Samma förhållande var det med sonen Bengt. Saken kan till en del förklaras derigenom, att adelns då för tiden hotande öfvermagt tvang eller lockade de svagare och mindre upprigtiga bland både konungamagtens och folkstyrelsens vänner, att skiftevis stödja sig på hvarandra och åberopa, den ena gången enväldets, den andra gången folkväldets grundsatser, allt efter som dessa voro behöfliga eller användbara i striden mot adelsväldet. I sådana eller omvända förhållanden ligger måhända förklaringen öfver mången politisk besynnerlighet i fäderneslandets historia.
Hos Bengt Skytte var dock ofvannämnde vacklande
