238
vanligtvis af en kjortel och deröfver tätt åtsittande lifrock; denne sednare jemnte halskrage och fotbetäckning nästan helt och hållet lika karlarnas; kläderna vanligtvis gråa eller eldfärgade, ofta prydda af broderier och ädelstenar, men dessa hvarken väl valda, anbragta eller vårdade.
Alldrabesynnerligast voro dock hennes later och uppförande, hvilka helt och hållet skiljde sig från den värdighet, som ansågs tillhöra qvinnan och majestätet. I sällskap, äfven de förnämsta, hörde man henne sjunga, prata, gapskratta samt stundom beledsaga sitt tal med svordomar, under hvilket allt hon med mycken frihet kastade benen fram och tillbaka, lade dem stundom upp på andra stolar, till och med öfver armarna af sin egen. Emellanåt sjönk hon tillbaka i en tankfullhet så djup, att hon icke märkte, hvad som föregick; vaknande så hastigt upp och återtog i ögonblicket hela sin förra liflighet. Under skådespelen såg man henne högt och oförställdt gäspa, gråta, skratta eller gifva höga rop af förtjusning, allt efter det uppförda styckets innehåll.
Besynnerlig var ock hennes omgifning. Den bestod af några obetydliga italienska herrar. Qvinnor funnos blott två, och dessa af sådant utseende och beskaffenhet, att de ej kunde till hofvet medföras, hvarföre också hofvet blef tvunget att i Compiegne lemna henne några af sin egen betjening. Med ofvannämnde sällskap hade hon dock farit genom Frankrike och såsom en vanlig resande tillbragt på allmänna värdshusen de nätter, hon ej var som gäst bortbjuden.
Dessa många egenheter gåfvo rika ämnen till anmärkningar och speord. Med afseende på hennes ovårdade kläder, opassande later och djerfva påflugenhet, jemnfördes hon med en tatterska. En annan mente, att hon liknade hjeltinnorna i medeltidens romaner; emedan hon enligt dessas vana strök verlden omkring, ensam, fattig och under de besynnerligaste äfventyr. En annan liknade henne vid slottet Fontainebleau, hvilket bestod af många och stora byggnader, men saknade ordning, plan
