Sida:Drottning Kristina 2.djvu/245

241

jag vill häldre höra dem hundra år härefter än nu. — En afton såg hon ett italienskt skådespel uppföras och sade vid dess slut helt öppet och högt, att skådespelarne gjort sin sak ganska illa. Någon, som ville försvara dem och äfven hofvets anseende i denna punkt, yttrade, att sällskapet vanligtvis spelade mycket bättre, än denna afton varit händelsen. Kristina svarade helt torrt: det tror jag nog; ty eljest hade man ej kunnat behålla dem qvar. — En dag hörde hon uppläsas ett skaldestycke, tämligen lättsinnigt till sitt innehåll. Af Kristina visades ej något ogillande, men så mycket mer af en herr Chapelain, hvilken författat ett skaldestycke om orleanska jungfrun. Man omtalade för Kristina hans omdöme. Vår Chapelain, inföll hon, är en stackare, som gerna ville, att alla qvinnor vore jungfrur, likasom hans orleanska flicka. — Vid ankomsten till Fontainebleau framträdde dervarande förnämare fruntimmer och helsade Kristina med kyssar, enligt då varande fransyskt bruk. Kristina yttrade till någon bland sina förtrogna: jag undrar, hvarföre dessa fruntimmer äro så rasande angelägna om att kyssa mig? Det kommer visst deraf, att jag, som man säger, har mycken likhet af en karl. Det var också under denna vistelse i Frankrike, som Kristina fällde det bekanta uttrycket: jag tycker om karlar, icke derföre, att de äro karlar, utan derföre, att de icke äro qvinnor. — Hennes vanliga ovilja mot äktenskap yttrade sig också nu. Hon afrådde fruntimmerna från giftermål, ty, sade hon, äfven den bästa man förtjenar ej, att man för honom uppoffrar sin frihet; och dessutom, att föda barn, hvilken ohygglig sak! o. s. v. Hon fattade mycken tillgifvenhet för en fru De Thianges och sökte med ifver öfvertala denna att skiljas från sin man och följa med till Italien. — I allmänhet blandade sig Kristina ofta och obuden i andras angelägenheter, i hofvets förvecklingar, till och med i mycket ömtåliga förhållanden. Den unga konungen hade för mademoiselle Mancini, en nära slägtinge till kardinal Mazarini, fattat så häftig böjelse, att han ville med henne

Fryxells Ber. X.16