246
fiendskap, och den ene sökte med allehanda stämplingar uttränga den andre.
Ingen har kunnat eller kan bestämdt uppgifva orsakerna till den bittra ovilja, som Kristina under ifrågavarande resa fattade mot Monaldeschi, och man sade redan då, att den hemlighetsfulle Clairet Poissonet var den ende, som derom egde närmare kännedom. Naturligtvis gissade man för det mesta på förrådd kärlek. En den tiden under falskt namn utkommen skrift[1], hvilken dock är en bjert väfnad af dikt och sanning, har upptagit och bearbetat denna gissning. Författaren beskrifver nämligen, huru Monaldeschi förälskat sig i ett annat fruntimmer; huru han i bref till detta sednare klagat öfver sin tunga befattning öfver drottningens efterhängsenhet, öfver sin egen vämjelse vid hennes person, m. m. Vidare, att samma fruntimmer, uppbragt öfver Monaldeschis lögner och bedrägerier, låtit genom Sentinelli tillställa drottningen de för henne skymfliga brefven.
Den förklaring, som af mer trovärdiga författare[2] blifvit framställd, är dock följande.
Monaldeschis medtäflare om Kristinas ynnest, Frans Maria Sentinelli, hade vid ifrågavarande resa blifvit qvarlemnad i Italien. Monaldeschi uppfångade och undangömde några hans skrifvelser. I deras ställe uppsatte han i Sentinellis namn en hop andra bref af ett för Kristina ofördelaktigt innehåll. Sedermera renskref han dem och härmade dervid ganska lyckligt Sentinellis stil, en konst, hvari han egde mycken öfning. Allt var så tillställdt, att brefven skulle komma i Kristinas hand och således för alltid störta den hatade medtäflaren. Dessa konstgrepp understöddes af Passerini, en dålig man, hvilken likväl Monaldeschi hjelpt till förtroendet att vara drottningens hofpredikant. Samme Passerini har också enligt någras uppgifter varit den, som skrifvit de efter Sentinelli härmade brefven.
