Det är sagdt, och äfven sannolikt, att den af Kristina djupt förolämpade, men nu i Sverge ganska mägtige grefve Magnus iakttog tillfället att, med stöd af ofvannämnda skäl, lägga hinder i vägen för inresan, och således utkräfva hämnd för lidna oförrätter.
Efter flere öfverläggningar och i samråd med ständernas ombud[1] fattade regeringen ändtligen följande beslut. Rådet skulle till Kristinas möte affärda en bland sina medlemmar med uppdrag att söka förmå henne dröja på Öland, så länge riksdagen varade, och först efter dess slut komma till Stockholm. Om hon ej kunde med godo öfvertalas, borde ombudet med våld hålla henne qvar under tillkännagifvande, att sådant skedde på konungens befallning. Till detta uppdrag valdes Lorents von der Linde, densamme som fordom var henne på utresan följaktig ända till Halmstad. Inom rådet hördes några luta åt den tanken, att man borde fasttaga Kristina och aldrig mer släppa henne lös igen; utan söka inför hela verlden visa nödvändigheten af en sådan åtgerd.
Kristinas omgifning bestod af åtta herrar, deribland en munk och en läkare; dessutom tio betjenter och tre pigor, alla utländningar, för det mesta italienare och dertill katoliker; ett sällskap, ingalunda tjenligt att vinna förtroende och välvilja bland svenskarna. Den 17 September anlände hon till Skåne och blef med högtidlighet mottagen, men erhöll på samma gång ett bref från Per Brahe, hvari denne, oaktadt hennes artigheter, likväl helt och hållet afstyrkte resan till Stockholm. Sådant var ganska obehagligt, men Kristina höll denna gången god min. Allt, som kommer ifrån eder, min kusin! svarade hon, är mig så angenämt, att jag omöjligen kan illa upptaga, om äfven edra tankar skilja sig från mina. Jag beklagar, att omständigheterna icke tillåta mig efterkomma edra råd; men jag hoppas att snart kunna rättvisa mitt uppförande och ådagalägga, huru gerna jag i allmänhet vill följa eder ledning. Mottag mellertid
- ↑ Rådsprot. d. 5 och 27 Sept. 1660.
