272
nu 1660 truga sig ditupp igen. Sättet hvarpå hon smög sin förklaring i ständernas hand, försöket att muta bönderna samt konstgreppet med den förtidiga dateringen, allt vittnade om en list, lika föraktlig som löjlig och vanmägtig. — Slutligen befanns hennes uppgift rakt stridande mot verkliga förhållandet; ty år 1654 begagnade hon vid afsägelsen följande ordalag: vi afstå från Sverges krona och regering och från all den rättighet dertill, som vi i kraft af födsel, arfföreningar och hyllningseder haft hafva, så att vi från denna dag hvarken för oss eller andra skola under någon slags förevändning göra anspråk på detta rike.
Hvarje exemplar af Kristinas förklaring lemnades emellertid genast till rådet. Förbittringen derstädes blef ganska stor. Klas Tott ville utan vidare krus skicka skrifterna tillbaka till drottningen. Per Brahe ansåg, att denna sednare förverkat sitt underhåll[1]. I prest- och borgarestånden talades om, att man borde till rikets trygghet försäkra sig om hennes oroliga person[2], och sjelfva Gustaf Bonde visade lust för samma kraftfulla åtgerd. Sådana förslag stannade likväl vid talet; men efter öfverläggning med stånden beslöt man att redan samma dag återlemna förklaringen. Först klockan nio om aftonen voro förberedelserna dertill i ordning. Hela rådet, mangrannt församladt, och derjemnte ett utskott från hvart af de fyra stånden, inträdde till drottningen. Ordet fördes af nuvarande rikskansleren, förre gunstlingen Magnus Gabriel De la Gardie, och två sekreterare meföljde för att anteckna det, som sades. De la Gardie yttrade i korthet, att, som drottningens skrifvelse vore stridande mot Sverges lag, kunde ständerna densamma icke mottaga. Härpå öfverlemnade han rådets exemplar åt Kristina, hvilken detsamma i hastigheten mottog, men genast ville truga tillbaka på De la Gardie. Denne drog sig likväl undan och vägrade. Välan, sade Kristina,
