290
efterkomma samt min nåd och eder tjenst behålla vill. Till yttermera visso lät hon med nästa post ordagrannt upprepa denna sin befallning. Mannen blef både förvånad och förlägen. Befallningen var orimlig; ty hamburgska varor och skepp plägade aldrig komma till Öland. Befallningen var olaglig, ty Kristina hade ej minsta rättighet till sådan åtgerd. Mannen skref till generalguvernören öfver underhållsländerna, riksrådet Seved Bååt, och begärde föreskrift. Tillika skref han till drottningen sjelf och framställde sina betänkligheter. Kristina svarade: jag förvånas öfver eder förmätenhet att gifva mig råd. Var säker derom, att denna näsvishet skall straffas, och ni sjelf till hörsamhet bringas. Understå eder aldrig att tala om det, ni icke förstår; och vet, att jag af eder fordrar icke råd utan lydnad! Svenska regeringen å sin sida förböd ämbetsmännen att efterkomma Kristinas ofvannämnde befallning och vidtog i öfrigt ingen annan åtgerd under förhoppning, att drottningen af sig sjelf skulle inse det orimliga i sitt företag och låta detsamma falla. Men förgäfves. Kristina, underrättad om regeringens åtgerd, skref omigen till ämbetsmannen, förnyade sin befallning och förböd honom lyda svenska styrelsen. Nu måste denna sednare tillgripa allvarsammare medel. I en tämligt vidlyftig skrifvelse, som vanligt uppsatt i konungens namn, utvecklade man för drottningen, huru hennes uppförande i detta, likasom många andra förhållanden, vore orimligt, olagligt, skadligt och stridande mot hennes egna löften. Om, hette det vidare, om eders majestät icke härifrån afstår, nödgas jag vidtaga de medel, som min och rikets säkerhet och fördel fordra. Efter inhändigandet af detta bref, skref Kristina till ämbetsmannen på Öland och återkallade sin förut gifna befallning; ty, sade hon, hans konglig majestät, min älskelige käre herr son, har mig derom bevekligen tillskrifvit samt för de hamburgska köpmännen medlat till det bästa.
Kristina förehade ännu åtskilliga underhandlingar i norden. Oaktadt ofvannämnde missämja dröjde hon derföre ännu ett år i Hamburg. Det skedde dock ogerna,
