Sida:Drottning Kristina 2.djvu/307

303

Hennes ofta omtalade egenkärlek hade af motgången blifvit snarare ökad än minskad. Prof derpå äro ej sällsynta. Hon hade t. ex. i sin tjenst en sångare, benämnd Rivani. Under det drottningen 1667 vistades i norden, antog Rivani tjenst hos hertigen af Savojen. Kristina såg deruti en skymf mot sin egen höghet. Hon skref till sin i Rom varande sekreterare: ni skall på höfligt sätt underrätta Savojens sändebud derom, att jag aldrig afskedat och aldrig ämnar afskeda Rivani, och att jag hoppas, det hertigen icke vill tubba honom ur min tjenst. Jag skall aldrig tillåta, att han utbyter den mot en annans; ty han är till här i verlden endast för min skull, och om han icke sjunger för mig, så skall han ej heller länge sjunga för någon annan, hvem det ock vara må. Om han ock säger sig hafva förlorat rösten; det gör ingenting. Sådan han är, skall han lefva och dö i min tjenst, eller träffas af min hämnd. — Om sitt konungsliga anseende blef Kristina mer och mer ömtålig, sluteligen ända till småaktighet och öfverdrift. Hon ville anses och behandlas som en sjelfständigt regerande konung; och påstod sig t. ex. hafva rättighet att upphöja i adeligt stånd. För att genom verkställandet bevisa denna sin magt, utfärdade hon adelsbref för en sin kammarjungfru. Flickan var, enligt sägen, barberaredotter från Pesaro och hette Octavia Passegli. Till hennes nya adeliga namn valde Kristina likasom på spe det gamla, i Italiens häfder ryktbara Giustiniani. — Kristina erkände sjelf, att hon bland alla hufvudstäder ville häldst bo i Rom, emedan hon der icke behöfde gifva vika för någon annan än för påfven, åt hvilken äfven de mägtigaste katolska regenter lemnade företrädet. — Året efter sin tronafsägelse hade hon den tillfredsställelsen, att i likhet med en regerande person uppvaktas af sändebud från ett och annat hof. Men det skedde aldrig mer. Hon sjelf deremot fortfor att af åtskilliga stundom nog ringa och sjelftagna anledningar, än till det ena än till det andra hofvet affärda ombud, för hvilka hon fordrade samma, stundom högre rang än för sändebuden från de mägtigaste