Sida:Drottning Kristina 2.djvu/323

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
319

vackra ord drager svenskarne vid näsan. Detta allt är så säkert som ett evangelium. Underrätta mina landsmän härom! Kunna de någonting rädda åt sin krona, så ser jag det gerna; men, som de efter all anledning förlora både Bremen och Pommern, så vore det en fördel, om dessa länder afträddes åt mig, vid hvars död Sverge kunde göra anspråk på deras återfående. Det vore äfven en rättvisa; ty jag är den, som först eröfrat dessa landskap; jag har ej heller genom något brott emot westfaliska freden förlorat min rättighet dertill, o. s. v. Ehuru Kristina sökte genom en mängd bref sätta på sitt förslag en så vacker färg som möjligt, kunde dock Sverge deraf icke på något sätt bländas eller lockas. Lika litet kunde något af de andra partierna förmås att till vinst för Kristina uppoffra sina dyrt tillkämpade fördelar. Hennes sändebud, Cedercrantz, kom först till Paris, men blef der mottagen med likgilltighet samt toma och korta svar. På Kristinas befallning for han nu till Nimwegen, der alla fredsombuden voro samlade; och det var vid detta tillfälle som hon angående iakttagandet af hennes rang och värdighet utfärdade de stränga föreskrifter, vi förut omtalat. Men det tyckes, som ingen enda bland fredsombuden fästat uppmärksamhet hvarken vid Cedercrantz eller hans drottning. Den ende, som talade för saken, var påfvens ombud, men äfven den inlagan var matt och sväfvande, tydeligen uppsatt endast för sken skull. Kristina blef förtretad, så mycket mer, som påfliga ombudet låtit undfalla sig orden Frankrikes skyddande af Kristinas rättigheter. — Jag begär rättvisa och intet beskydd, skref hon. Jag önskar beskydd blott af Gud och tror mig deraf lika förtjent som hans helighet sjelf. — Emellertid ändrades utsigterna. Danmarks anspråk nedsattes genom Karl den elftes segrar i Skåne, och Brandenburgs genom Ludvig den fjortondes hot, hvilken tvärt emot Kristinas spådomar beviste sig vara en pålitlig bundsförvandt. Det är ett obegripligt underverk, skref nu Kristina, om man åt Sverge återger dess tyska besittningar. Svenskarnas olycka att på så ömkeligt sätt förlora dem,