Sida:Drottning Kristina 2.djvu/335

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
331

följande yttranden: munkar och jesuiter äro ett förbannadt slägte, som stifta ondt, hvart de komma; — eller: min öfvergång till katolska läran kom ej af något tvifvelsmål mot den lutherska; utan af helt andra och yttre orsaker, — eller: man säger, att katolska kyrkan styres af den helige ande. Jag tror nästan, att så är, efter hon ej längesedan blifvit förstörd; ty jag har nu känt fyra påfvar, fyra dess jordiska styresmän, af hvilka ingendera haft sundt menniskoförstånd. Dessa stridiga yttranden kunna till en del förklaras genom de häftiga omkastningarna i Kristinas lynne och åsigter för dagen; men man har äfven gissat, att sekreteraren, den katolske ifraren Galdenblad, har af egen drift insatt i hennes skrifvelser flere bland de strängt påfviska uttrycken.

Emellertid är det otvifvelaktigt, att det annalkande grannskapet med evigheten haft på Kristina sin vanliga, sin allvarliga inverkan. I hennes bref finner man uttrycken af fromhet, allvar och ödmjukhet; oftare och varmare än någonsin förut. Jag är, skref hon, mer och mer missnöjd med mig sjelf. Jag önskar mig icke guld, ära eller herravälden; men deremot mera dygd och goda gerningar. Hon rådde grefve Wasanau att gå i kloster och yttrade sig dervid på följande sätt. Smickra eder icke med tomma drömbilder, utan var öfvertygad om, att i denna verlden finnes hvarken för eder eller för mig någonting att hoppas. Ni saknar medel att upprätthålla eder börd, och jag att gifva understöd dertill. Jag ämnade låta eder som krigare eller i Maltas tjenst försöka lyckan; men i båda fallen behöfdes en utrustning, öfverstigande våra tillgångar. Verlden fordrar penningar, hvad väg vi ock välja; det är blott i Guds armar, vi utan blygsel och fruktan kunna kasta oss, då vi äro utblottade på allt. Gör det snart, likasom då man hastar ur ett brinnande hus. Pröfva dock förut edert hjerta och edra krafter; men förtrösta ej på dem, utan blott på Gud, på honom ensam! Känner ni en verklig andans kallelse, så tag genast det afgörande steget, och ni skall erfara en tillfredsställelse, en sällhet, större än allt,