han, med förbigående af Johannes Rudbeckius, blef nämnd till erkebiskop.
Paulinus var af ett mildt sinnelag, likväl i sanningens försvarande oförskräckt, samt i ämbetet outtröttlig. Han arbetade mycket och med framgång för utbredandet af gudsfruktan, ordning och kunskaper. Det var under hans ledning, som det nya gymnasiet i Strengnäs blef inrättadt. Här nedlade han ovanligt mycken möda; författade sjelf flere bland de läroböcker, som användes, och lät också sjelf utgifva dem från ett eget för sådant ändamål anskaffadt tryckeri. Hans nitiska och lyckliga vård om detta läroverk var länge och allmänt bekant; ehuru hans rykte i ett och annat öfverträffades af grannen, biskop Rudbeckius, mannen med jernviljan.
Lika nitiskt arbetade Paulinus för presternas bildning och till församlingens bästa. Han författade många psalmer, af hvilka flere voro upptagna i 1695 års psalmbok, och tvänne nämligen № 233 och 454, ehuru mycket omarbetade, i den af 1819. Som erkebiskop utgaf han en kyrkolag för hela riket och höll ännu i sitt åttionde år visitationer högt upp emot Lappmarken.
Utom de anförda sammanskref han ock flere andra böcker, deribland ett större sammandrag af fäderneslardets historia. I detta verk yttrade han sig gillande om det föreslagna Consistorium Generale. Arbetet kom ut 1636 just vid samma tid, som mellan Rudbeckius och regeringen fördes den redan omtalade häftiga striden[1]. Troligen har denna Paulini skrift bidragit dertill, att han vid samma tillfälle blef med Rudbeckii förbigående utnämnd till erkebiskop.
I filosofien var Paulinus en stark anhängare af Rami satser, och den, som jemnte Johan Skytte i det längsta uppehöll dem vid högskolan. Äfven i statsläran skref han åtskilligt och det till en del i folkväldets anda. I hans Hustafla, utgifven under Gustaf Adolfs regering, förekommer i kapitlet: Om tyranners afsättning följande
- ↑ Se 8:de delen pag. 166.