Sida:Drottning Kristina 2.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53

utgaf flere skrifter i denna syftning; alla fulla af lärdom, skarpsinnighet och varm menniskokärlek. Men endast få voro de, som rätt uppfattade hans bemödande. Hos de flesta, och det af alla partier, blef han illa anskrifven, förtalad, utropad som Gudsförnekare o. s. v. Grotius bar smädelserna med undergifvenhet och fortfor att träget arbeta på ofvannämnde mål, af hvars vinnande han väntade mycket godt för menniskoslägtet.

År 1644 blef till Grotii biträde vid beskickningen förordnad Cerisantes, en skotte, som genom qvickhet, vackert utseende, någon lärdom och lätthet att författa verser svängt sig i Stockholm och vunnit Kristinas uppmärksamhet; men som tillika befanns slösaktig, oordentlig samt ytterligt egenkär. Man undrade derför på valet, och tidens partiskrifter anförde om orsaken skilda uppgifter. Några sade, det drottningen ville på detta sätt uttrötta och aflägsna Grotius, såsom varande gifven anhängare af Oxenstierna; andra, att Oxenstierna med flit försummade Grotius, när han ej längre kunde med honom förarga den då redan aflidne Richelieu. Båda uppgifterna äro troligen osanna, och rätta orsaken tyckes hafva varit, att Cerisantes vetat ställa sig in hos både Kristina och Oxenstierna. Ja, man finner, att Grotius sjelf någon tid förut anbefallt honom till det bästa. I Paris kom han snart i obehagligt förhållande till sin förra gynnare. Dels af sådan orsak, dels förmodligen af ålder, trötthet och längtan efter lugn, begärde och erhöll Grotius tjenstledighet samt begaf sig till Sverge. Cerisantes stannade ej länge på sin plats. Inom två år lemnade han den, drottningen ovetande, samt antog katolska läran och Frankrikes tjenst.

Vid ankomsten till Stockholm blef Grotius med utmärkelse mottagen, dock ej i förhållande till sitt stora rykte, ej heller till den ifver, hvarmed Kristina vanligen omfattade lärda män. Hans vän och gynnare, Axel Oxenstierna, var också för tillfället borta och vid fredsunderhandlingarna i Brömsebro. En sägen, troligen ogrundad, påstod, att svenska högadeln, som fruktade att skymmas af Grotii utmärkta egenskaper, sjelf visat och förmått