54
drottningen visa mindre bevågenhet, än Grotius med skäl kunnat vänta. Vid ett företräde har ock något missförstånd af ord och uttryck egt rum. Detta allt kan ej närmare utredas; men det säkra är, att Grotius efter någon tids vistande i Stockholm redan samma år begärde afsked ur Sverges tjenst för att kunna i varmare länder tillbringa sin ålderdom. Kristina yttrade visserligen sin önskan att få behålla en så utmärkt man; men Grotius skyllde på ålder, sjuklighet och det kalla luftstrecket. Vid afskedet erhöll han sina innestående fordringar och dessutom i gåfvor 4000 riksdaler reda penningar samt ett smycke och en guldkedja, värderade, det förra till 600 riksdaler, det sednare till 600 kronor[1], och slutligen årligt underhållsbref på 2000 riksdaler. Under återresan till Tyskland blef han af svåra stormar länge förföljd. Slutligen, hunnen till Rostock, var han af trötthet och sjukdom så angripen, att han inom några dagar afled efter en sannt kristelig dödsberedelse.
Fienderna tystnade icke ens vid den store mannens graf. Flere öfverdrifna nitälskare från så väl påfviska som protestantiska sidan öfverhöljde honom med smädeliga beskyllningar och påstodo bland annat, det han aflidit som en Gudsförnekare. Efterverlden känner numera knappast nidskrifterna och deras författares namn; men fortfar deremot att vörda Grotius såsom en bland de lärdaste, de snillrikaste, de mest ädelsinnade menniskor, som uppträdt på Europas skådeplats.
Om Kristina någon tid misskänt Grotii värde, så godtgjorde hon snart detta fel och yttrade allt sedermera stor högaktning för hans person och beundran för hans skrifter, samt inköpte och lät föra till Stockholm hela hans efterlemnade boksamling. Endast för en hans handskrift om Göternas historia betalade hon åt enkan 3000 riksdaler.
Grotius var född holländare; men ingick sedermera i Frankrikes tjenst. Han blef dock förskjuten både af
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 9 Juli 1645.
