62
förmodligen, jemnte farhågan för adeln, de skäl, hvilka icke allenast hindrade ofvannämnde hennes åsigter från att gå i verkställighet, utan äfven längre fram ledde till deras motsats. När man nämligen går från ord till gerningar, så befinnes, att kanske ingen enda svensk regering har i högre grad än drottning Kristina främjat adelsväldet, serdeles efter 1650 [1]. De vidgade privilegierna för frälseståndet i allmänhet 1644 och serskildt för grefvarna 1651 hafva vi redan omtalat. År 1653 ämnade hon inrätta ett lifgarde, som skulle bestå af endast adelsmän [2]. och att sådana icke saknades, derom hade hon dragit tillräcklig försorg. Antalet af dem, hvilka Kristina, som myndig, upphöjde till adeligt, friherrligt eller grefligt stånd, gränsar till otrolighet. Före henne funnos fyra grefveätter; hon tillskapade ytterligare sjutton. Före henne funnos nio friherrliga ätter; hon tillskapade ytterligare fyratiosju. Före henne funnos 321 adeliga numror; hon tillskapade ytterligare 363. Under hennes icke fullt tioåriga regering belöpa sig af dylika nya skapelser två grefvar och fem friherrar på hvart år, och tre adelsmän på hvar månad. Till underhåll åt alla dessa nya slägter bortskänktes många tusende krono- och skattegods, hvarigenom adeln än mera stärktes och kronan och ofrälsestånden försvagades.
Kristinas obetänkta frikostighet blef af ridderskapet både flitigt och allmänt begagnad. Äfven de utmärktaste bland dess medlemmar kunde ej motstå frestelsen att åt sig utverka eller åtminstone mottaga gåfvor eller förläningar, hvilkas storlek öfverskred all måtta [3].
- ↑ Se 9. 101—109
- ↑ De la Gard. Ekebl. bref d. 23 Mars 1653.
- ↑ Hvad i första upplagan sid. 65 på detta ställe anfördes om adelns visade egennytta vid afståendet af sin frihet från stora sjötullen, uteslutes nu, emedan förf. funnit, att nämnde uppgift är både obevist och osannolik; ehuru den af våra sednare häfdatecknare blifvit antagen. Den framkastades första gången i Åke Rålambs deduktion; men vid närmare granskning af nämnde uppsats skall man finna de
