64
likasom i England, eller afskaffande likasom i Rom, hvarefter riket skulle styras förnämligast af adeln, kanske genom ett råd, en senat eller ett öfverhus. Åt ofrälsestånden tycktes man ämna blott en del af magten, kanhända i egenskap af ett slags underhus. Till ett sådant adelsvälde syftade ock de stundom förekommande lärorna: att adeln vore rikets omedelbara, ofrälsestånden blott dess medelbara undersåtare; att den egentliga styrelsemagten låge hos adeln; att de andra stånden hade blott en bild deraf, o. s. v. Hit hörde också konungamagtens försvagande genom kronogodsens afyttring.
Af många anledningar synes det, som man för utförandet af dessa planer ämnade iakttaga tillfället af tronledigheten och det ärfteliga konungahusets utslocknande vid Kristinas en gång inträffande död, afsägelse, – kanske afsättning. Stundom hade man dock mera brådtom och drog då icke i betänkande att gifva Kristina åtskilliga rätt tydliga vinkar om nödvändigheten af några medgifvanden. I Mars 1650 just då, enligt sägen, tvisten förevar om inskränkning af Kristinas egen magt, omtalade hon i rådet, huru man borde med vapen i hand återförhjelpa Karl Stuart till engelska kronan. Axel Oxenstierna deremot mente, att nämnde furste borde gifva efter för sina undersåtares framställda fordringar; sådant vore bästa medlet att återfå fadrens förlorade krona. Kristina tog härvid eld. Nej, sade hon, till en sådan eftergift vill jag aldrig råda honom; ty då skulle han skämma ut alla andra konungar. Hvad engelsmännen förebära mot hans trosbekännelse, är blott svepskäl. Hela hans fel är att vara verklig kung; ty de vilja hafva en sådan, inför hvilken de ena stunden stå med hatten i hand, men på hvilken de andra stunden kunna afslå hufvudet; de vilja hafva en konung till namnet, ej till gagnet; och en sådan duger ej. Af dessa i rådsprotokollet ännu qvarstående ord [1] kan man lätt sluta till båda partiernas verkliga tänkesätt och inbördes ställning.
- ↑ Den 19 Mars 1650.
