Sida:Drottning Kristina 2.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69

återtagande var derföre ett förslag, mot hviket riddarhuset kämpade både med skäl och svepskäl. Som bevis på ståndets enträgenhet i detta hänseende berättades följande uppträde. Adeln fruktade räfst under den kommande regeringen. För att mot denna fara bereda så mycken säkerhet som möjligt, lät ståndet, kort före regentombytet, hos drottningen begära stadfästelse på alla sina innehafda gods. Drottningen gaf undvikande svar, men rikskansleren, adelns ordförande, var envis. Slutligen blef Kristina först ledsen och sedermera förargad, så att hon utbrast: och tig då en gång, ni gamla narr! Oxenstierna svarade: jag finner, att jag nu mera icke längre kan tjena eders majestät, hvarpå han aflägsnade sig. Det var endast med möda, som drottningen och prinsen sedermera kunde blidka den gamle och hans uppbragta anhängare.

De vid Kristinas tronafsägelse förefallna tvisterna om reduktionen skola vi framdeles berätta; likaså, huru genom försummad uppfostran adeln började från denna tiden mer och mer förlora sin fordna magt och öfverlägsenhet.





FJERDE KAPITLET.
OM PRESTERSKAPET.

Under och genom fäderneslandets föregående öden hade lutherska läran blifvit rotfästad i allmänna öfvertygelsen och nästan sammanväxt med Sverge, dess befolkning samt alla offentliga och enskilda förhållanden. Påfliga hofvet ämnade skicka några munkar till Sverge att derstädes arbeta för katolska läran; men Chanut, tillfrågad om förslaget, afrådde. Svenskarna, sade