af tidens kunnigaste och snillrikaste män; och att dessemellan gemensamt med dem njuta af skämtets lekar eller af konstens mästerverk. Hon ådagalade derunder både kunskaper och skarpsinnighet, och ofta till en grad, som förvånade enhvar. Men det, som i synnerhet vann allas hjertan, var det anspråkslösa, det blygsamma sätt, hvarpå hon under de första åren sökte dölja dessa sina företräden. Hennes ungdom, hennes behag, hennes lärdom, hennes snille, hennes nedlåtenhet, allt förenades att till den högsta grad uppdrifva de lärda herrarnas förtjusning.
Hennes gifmildhet bidrog äfven dertill. Vid tillträdet till regeringen fann hon före sig både betydliga och ordnade inkomster samt derjemnte många tusende ännu oafyttrade kronogods, och fick dessförutan snart omhänder den inflytande stora ersättningssumman från Tyskland. Hon tyckte sig ej kunna använda dessa medel till högre och ädlare föremål än till främjandet af vetenskaper och belönandet af dessas idkare. Ett lyckadt skaldestycke, en väl genomförd afhandling, voro i hennes ögon öfver all jemnförelse med verldens och hvardagslifvets göromål; och författaren af ett sådant arbete förtjent af all möjlig belöning. Det var derföre af både böjelse och öfvertygelse, som hon redan tidigt började mot de lärda visa en högst ovanlig frikostighet.
De första åren sysselsatte sig Kristina jemnförelsevis mer uteslutande med regeringsärender; och de lärda, med hvilka hon omgaf sig, voro till största delen landets infödingar. Det var i synnerhet från 1647, som hon började inkalla utländska vetenskapsidkare och på dem slösa tid, guld och ärebetygelser.
Enligt hennes lynne blef detta snart drifvet till ytterlighet. En mängd lärda inkallades eller inkommo sjelfmant, och alla blefvo öfverhopade med hedersbevisningar och gåfvor. Dessa sednare tilltogos någon gång så stora, att de lärda sjelfva rodnade af förlägenhet. För tillegnan af ett vanligt arbele, eller för ett till hennes ära hållet snillrikt tal gaf hon författaren ofta flera tusen
