94
befolkningen behöfde, och man kunde således åt utländningen sälja betydliga öfverskott. Rikets årliga utförsel af så dessa som andra varor steg till vid pass tre och en half millioner d. s.
Folkmängden i det egentliga Sverge, med Halland, Gottland och Jemtland inräknade, har blifvit gissningsvis uppskattad till ej fullt en million.
TIONDE KAPITLET.
OM DE NYVUNNA LANDSKAPEN.
Jemtland och Herjedalen erhöllo genast efter Brömsebrofreden svenska styresmän och lades till det vid samma tid inrättade nya stiftet i Hernösand. Axel Oxenstierna tillstyrkte mild behandling mot innevånarne, för att vinna deras tillgifvenhet [1]. Man följde hans råd och lyckades. Båda landskapen hade redan förut under längre tiderymder hört till Sverge och sammansmälte nu med detta rike lätt nog.
Med Gottland var i många fall samma förhållande; likväl tycktes man här mindre säker på sin sak. Svenska befälhafvare och öfverdomare blefvo visserligen genast ditsatta; men danska kyrkolagen vågade man ännu icke förändra; ehuru sådant blef 1646 föreslaget [2] och 1654 beslutadt. För öfrigt spordes bland öns innevånare ingen ovilja mot föreningen med Sverge. Redan vid 1647 års riksdag fingo de liksom jemtländningarna skicka egna ombud.
