Sida:Drottning Kristina 2.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
95

HALLAND,

ehuru blott för trettio år lemnadt som pant åt Sverge, erhöll dock genast svenska domare och befälhafvare, så säker var man om den nya landvinningen. Folket visade också i början mycken benägenhet för föreningen med Sverge, troligen i hopp att derigenom blifva mindre blottställdt för fiendtliga infall och härjningar [1]. Till lättnad för handeln vidtogos äfven flere åtgerder. Men snart inkom halländska adeln med begäran om tullfrihet, såsom den förut haft. Detta nekades, ty de sökande hade ej heller under Danmark haft laglig, utan blott genom sjelfsvåld tagen tullfrihet; och om en sådan nu formligen beviljades, skulle derigenom på de många halländska frälsegårdarna föranledas ett omåttligt lurendrejeri [2]. Afslaget togs ganska illa af den under danska styrelsen vid sjelfrådighet och oordningar vana adeln; och den klagade, att Sverge ville utsuga landet, emedan det snart borde lemnas tillbaka åt Danmark. Många vände sig till hofvet i Köpenhamn och begärde samt erhöllo bemedlingsbref till svenska regeringen. Andra gingo helt och hållet öfver till Danmark, sedan de sålt sina gods, stundom för ovanligt godt pris. Vi hoppas, sade de, att återfå dem för än bättre [3]. Det var en tydlig hotelse att med värjan i hand taga dem tillbaka.

Å andra sidan bör anmärkas, att Kasper Otto Sperling, hvilken var den första svenska befälhafvaren öfver Halland, finnes uti den tidens handlingar någon gång omtalad som en egennyttig, hård och orättvis herre.

Halland blef i afseende på kyrkostyrelse förenadt med Göteborgs stift. Inom landet funnos en hop gårdar, så kallade kanikegods, hvilka varit anslagna till Lunds domkyrka. Danska biskopen i sistnämnde stad gjorde anspråk på räntorna af samma gods, fastän landet blifvit öfverlemnadt till Sverge; men regeringen i Stockholm behöll, hvad den redan i handom hade.

  1. Falk. Fol. 7. Israel Lincopensis (adlad Lagerfeldt) till Ax. Oxenstierna d. 17 Sept. 1645.
  2. Rådsprot. d. 24 Juli 1646.
  3. De la Gard. Ekebl. bref d. 9 Mars 1653.