Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs

94

— Låt oss inte leka med ord, min mor, när det gäller allvarliga saker. Man kommer att arrestera herr de La Mole, inte sant?

— Det är sannolikt.

— Han anklagas för att i natt ha befunnit sig i kungens av Navarra rum samt för att ha dödat två vaktposter och sårat herr de Maurevel?

— Det är verkligen det brott för vilket han anklagas.

— Man anklagar honom med orätt, sade Margareta, herr de La Mole är inte skyldig.

— Är herr de la Mole inte skyldig! utbrast Katarina glatt överraskad.

— Nej, fortsatte Margareta, han kan inte vara skyldig, eftersom han inte var hos konungen.

— Var befann han sig då?

— Hos mig, madame.

— Hos er?

— Ja, just hos mig.

En blixtrande blick på dottern borde ha varit svaret på denna bekännelse. Men Katarina nöjde sig med att lägga händerna i kors i knäet.

— Och… sade hon efter ett ögonblicks tystnad, om man nu arresterar herr de La Mole och förhör honom…

— Så kommer han att säga var han befann sig och vem han var tillsammans med, svarade Margareta, ehuru hon var säker på motsatsen.

— Eftersom det är på det viset, så har ni rätt, min dotter, det är nödvändigt, att herr de La Mole inte blir arresterad.

Margareta ryste till. Det föreföll henne, som om hennes mor uttalade dessa ord på ett hemlighetsfullt och hemskt sätt. Hon hade emellertid ingenting att tillägga, ty hon hade nu fått det som hon begärt.

— Således var det inte herr de La Mole, som var hos konungen, sade Katarina, det var en annan?