96
— I vad då, madame, frågade båda på en gång.
— Det var inte herr de La Mole som var hos kungen av Navarra.
— Jaså, utbrast Frans och bleknade.
— Vem var det då? frågade Karl.
— Det vet vi inte än, men vi kommer att få reda på det den dag då herr de Maurevel blir i stånd att tala. Låt oss därför tills vidare inte bry oss om den saken, som snart blir uppklarad av sig själv och låt oss i stället tala om herr de La Mole.
— Vad vill ni herr de La Mole, min mor? Han var ju inte hos kungen av Navarra.
— Nej, sade Katarina, han var inte hos kungen av Navarra men i stället hos… drottningen!
— Hos drottningen! upprepade Karl med ett nervöst skratt.
— Hos drottningen! mumlade hertigen av Alencon och blev blek som ett lik.
— Nej, visst inte, sade Karl. Guise sade mig, att han mött Margaretas bärstol.
— Det är sant, sade Katarina, Margareta har ett hus i staden.
— Vid Rue Cloche-Percée! utropade kungen.
— Jag tror det, sade Katarina.
— Åh, det är alltför starkt, sade hertigen och borrade naglarna i köttet på sitt bröst. Och hon har själv rekommenderat honom hos mig!
— Det var således han, utbrast kungen och stannade plötsligt, det var han som försvarade sig mot oss och som kastade en silverskål i huvudet på mig, den uslingen!
— Ja, en sådan usling! upprepade hertigen.
— Ja, ni har rätt mina barn, sade Katarina, utan att låtsas förstå de känslor som föranlett dessa utrop. Ni har alldeles rätt, ty vid minsta indiskretion från den där hovmannens sida kan det bli en
